Rebelmusic.se – Reggae & Dancehall

Enligt Svenska Reggaebloggen så släpps Robert Athills debutalbum “Biding My Time” för försäljning idag, därför dammar jag av min recension på detta album och hoppas att alla köper det ASAP.

Robert Athill? Ja precis så tänkte jag med när jag fick förfrågan av Eskilstunas lokala tidning om att recensera hans debutalbum “Biding My Time”. Samtalet lät ungefär så här;

- Vadå, är hans svensk?
- Ja, skivan är producerad och släppt på Rub-a-Dub
- Ok, skicka upp den

Det första som slår mig är vilken “stor” och äkta röst Robert Athill har, ingen liten modefjolla på Södermalm som krystar och stånkar ut meningarna här inte. Efter att ha njutit igenom fyra av dom 13 spåren (3 Dubspår) kan jag inte riktigt förstå att detta är ett debutalbum jag lyssnar på, anledningen är att det är så otroligt stabilt och genomarbetat, med hjälp av bl.a. Internal Dread, Mystic Man och Desmond Foster så är det kanske inte så konstigt. Sången, blåset, melodierna och takten sitter som en rootsbetongkeps.

Att sitta och välja ut favoritspår på skivan och individuellt recensera dom är helt onödigt, det här albumet har precis vad man vill ha av ett album nämligen en fet röd tråd genom alla låtar som i slutet knyter ihop allt till en stor härlig boll som man bara vill stoppa ner i fickan och gå runt med resten av dagen. Enligt mig är detta, utan någon större konkurrens, det bästa svenska albumet som släppts 2009-2010. Detta är reggae när det är som bäst, Robert Athill har verkligen anammat det gamla och goda och har på något sätt levererat det i en mycket trevlig 2010-förpackning, han har också bevisat att ny och bra musik inte måste vara pling-plong och sönderproducerat för att fungera. Att hela skivan är på engelska gör förhoppningsvis att Biding My Time når den internationella marknaden, med rätt medel och promotion kan nog denna leta sig in i många rootsreggae-hjärtan.

Vet inte om Rub-a-Dub har bestämmt sig för att släppa skivan i hemlighet, eller om det finns någon annan anledning till att dom inte sagt ett ljud om detta släpp. Hoppas bara albumet inte rinner ut i sanden pga dålig promotion.

Albumet finns att köpa på bla Soundkilla Records på St Eriksgatan 48 och på Rocks i Farsta Centrum. Så nu finns det ingen anledning att inte köpa detta fantastiska album, vad du än gör, ladda inte ner det olagligt! Supporta denna grymma artist så kanske vi får en efterlängtad uppföljare.

Som den sista spelningen på deras Sverigeturné spelade Maikal X och Ziggi i Malmö den 12:e december, och det enda man undrar efteråt är varför inte fler bryr sig.

Visst, reggaescenen är tyvärr inte så stor i Sverige, men fler borde verkligen sluta upp när två av Europas största reggae/dancehall artister väl visar sig på våra breddgrader.

Kvällen inleds med våra svenska soundsystems Safari Sound och Million Vibes som turas om att lira plattor och försöka få igång lite gung, dock hjälper ingenting till en början då dansgolvet som mest består av tre personer som står och nickar i takt med musiken. Efter en bra stund börjar det dock trilla in mer publik och när Million Vibes drar igång klassiker som Barrington Levy’s ”Here I Come” börjar publiken att tina, och snart råder söderhavsstämning trots kylan utanför.

När Maikal X sen äntrar scenen är det en uppvärmd men relativt liten publik han har att jobba med, vilket han ändå gör galant. Han höjer stämningen på stället ett par snäpp till med sin tunga hiphopreggae, backad av DJ Shirkhan från Safari Sound som gör ett grymt jobb kvällen igenom. Dock märks det att Maikal X inte är kvällens huvudartist, även om han tidvis sätter klubben i gungning med låtar som ”Bear With Me” och ”The Warning” så har han inte publiken med sig hela vägen. Det verkar han dock strunta i och koncentrerar sig på att leverera så bra han kan, man märker hur mycket energi han lägger och hur kul han har och när samspelet mellan honom och Shirkhan är som tightast är det en riktigt högklassig show.

Så går då till sist Ziggi upp på scen och det är nu själva konserten börjar, för även om Maikal X var duktig så är folk här för att se Ziggi, och det märks. Det är nu som det för första gången är fler som dansar än hänger i baren och det är inte så konstigt då det blir oerhört svårt att stå still när Ziggi framför sina låtar med en energi och utstrålning som är omöjlig att inte smittas av.
Vilken publik han har att göra med märks redan under första låten, ”Smoke’s In The Air (Joka Smoka)” sätter ordentlig fart på publiken och skapar kvällens första riktiga allsång. När han sedan börjar peppa publiken med kommentarer som ”Show me some energy, ganja smokers” tänder publiken för första gången till ordentligt, vilket står sig resten av kvällen.

Han fortsätter underhålla både sig själv och publiken konserten igenom och lyckas få publiken ännu mer på kroken med hitlåtar som ”Need To Tell You This” och ”Blaze It” och ett tag känns det snarare som om han headlinar en större festival än ett klubbgig. När han går av scenen har han, trots liten scen, dåligt ljus och bristande publik, bevisat att han är en av Europas största reggaeartister och att han trots det inte drar sig för att ge allt på en liten klubb i Malmö. Precis som en bra artist ska.

Dancehall-gruppen T.O.K släppte för några veckor sedan deras tredje album Our World, fyra år efter deras andra album Unknown Language. Till skillnad från de vanliga Dancehallakterna  består T.O.K av fyra medlemmar, något som gör att det hela blir lite mindre monotont i jämförelse med ett album med en ensam Dancehall DJ.

T.O.K, eller Touch Of Klass som förkortningen står för, blandar i vanlig ordning tunga Dancehall-rytmer med downtempo roots-rytmer, och dom gör det bra. Flera i gruppen har väldigt bra sångröster vilket gör blandningen naturlig och okrystad. Med mega hits som “Galang Gal”, “Footprints“, “Gal You Ah Lead“, “Chi Chi Man” och “Eagles Cry“ har detta nya album en hel del att leva upp till och det gör det. Bland de 15 spår som albumet bjuder på står ett antal ut som väldigt bra, “Guardian Angel“, “World Is Mine“, “It´s Over” och “Whining“. Varje låt är väldigt genomarbetad och välproducerad, även om vissa spår känns lite barnsliga, fast det är väl det som gör T.O.K lite intressant, den breda blandningen av tufft och töntigt.

Förra året släppte han albumet Challenges som fick lysande betyg. I vintras blev han framröstad till årets sångare 2008 på reggaesiten unitedreggae.com. Nu är Tarrus Riley, mannen med den behagliga rösten tillbaka med sitt nya album Contagious.

Efter att ha lyssnat på halva skivan lyfter jag på ögonbrynen och tänker; det här var medelmåttigt. Lite längre in på det 18 spåriga albumet händer dock något. Låtarna får en högre kvalitet och den första låten jag fastnar vid är oväntat nog en (more…)

.. General Knas med Vänner, så heter General Knas andra album som släpps på Swing Kids den 24 juni. General Knas har varit med i gamet nästan tio år, framför allt känner folk igen hans supermörka basröst från Svenska Akademien.

I detta andra album dominerar det digitala rub-a-dub soundet signerat Charmörerna och Viktorious och hans Viktorious Sounds. Albumet känns välarbetat och inget har lämnats åt slumpen, tyvärr tar det digitala över och någonstans blir det lite tjatigt, hade varit mycket trevligt att höra Generalens mustiga stämma på skön rootsgung.

Det som på ett sätt balanserar upp albumet är det rikliga gästspelet, här trängs nämligen den svenska reggae-eliten. Kapten Röd, Syster Sol, Storsien, Sture (Svenska Akademien), Titti Tång, Mystic Man och Ismael gör att man som lyssnare inte tappar intresset när man lyssnar igenom skivan. Det spåret som redan nu känns som den uppenbara hiten från albumet är “Delelelelelelelikat” feat. Kapten Röd, med dessa giganter på en och samma låt kan inte bli fel.

Gillar man det digitala så kommer man förmodligen älska detta album, är man åt det “andra” hållet tror jag att man känner lite som jag, det blir tyvärr lite för enformigt. Ur en rent musikalisk synvinkel så är detta album, som redan nämt, väldigt väl genomarbetat. Viktorious tillsammans med General Knas funkar som marmelad på en rostad Jättefranska, mumsigt.

Delelelelelelelikat feat. Kapten Röd

Delelelelelelikat med Kapten Röd – GeneralKnas

Roots Circus
Wednesdays
Rub-A-Dub Records

Roots Circus släppte för drygt en månad sedan sitt andra album “Wednesdays” som producerats av Internal Dread på Rub-A-Dub Studios.

Blev glatt överaskad när jag för första gången spelade igång Roots Circus nya album “Wednesdays”. Somrigt och behagligt är orden jag kom att tänka på när de första låtarna satte stämningen. Linda Glad, Roots Circus sångerska leverar en ljuv och skön sång. Trots att bandet (more…)

Fredrik Mikaelsson
Tama Lejon
Revelj Records

För nästan två och halvt år sedan släppte Fredrik Mikaelsson sitt debutalbum “Livet här i Babylon”. Nu är han tillbaka med ett nytt 10-spårigt album betitlat “Tama Lejon”.

(more…)

Glesbygdn
Tid’n Lid

2008 var året då den svenska reggaegruppen Glesbygdn skulle få sitt genombrott, nio personer från de nordligaste delarna av Sverige släppte “Ärte’s Jord’n” och under sommaren spelade bandet på de svenska reggaefestivalerna URF och Öland Roots. Nu är tid’n inne för ett nytt album. Det nya albumet “Tid’n Lid” innehåller tio stycken jazz, soul, dub och folkmusik-inspirerade spår.

2009 ser ut att bli ett musikrikt år för svensk reggae. Grupp efter grupp, artist efter artist släpper nya album och så även Glesbygd´n. Efter att ha lyssnat och recenserat deras debutalbum Ärtes Jordn förstod jag ganska snabbt att Glesbygd´n skulle få ett år med många spelningar. Vid första anblick på det nya albumet Tid´n Lid låter det som det gamla Glesbygd´n, inte speciellt nytt utan mer som en fortsättning på debutalbumet från 2008.

Efter en kort tid märks dock skillnaden. Utan att med mening att låta elak känns det som om det nya Glesbygd´n är det gamla Kultiration. Självklart bjuder skivan på sina guldkorn, tex “Betong”, “Ta Allt” och vad som enligt mig är det bästa spåret på skivan “Tjufiirsju”. Det råder ingen tvekan om att Glesbygdns medlemmar är fantastiska musiker, verkliga proffs som är otroligt samspelade och det märks verkligen genom deras musik.

Om detta är något nytt har jag dock svårt att avgöra för det känns lite som om Glesbygd´n är kvar i det gamla “Svenskfolkmusiksreggae”, många säger ju iof att det var bättre förr, kanske även så i detta fall.

(more…)

Vad händer om man doppar The Beatles platta Sgt. Pepper`s Lonely Hearts Club Band i en burk med baktakt? Förmodligen skulle resultatet låta som Easy Stars nya platta Lonely Hearts Dub Band. Här trängs dom stora stjärnorna som Luciano, Steel Pulse, Mighty Diamonds. Matisyahu, Michael Rose, U-Roy och Max Romeo mfl för att hjälpa Easy Stars med att sätta en ordentlig reggaeprägel på dom 12 Beatles låtar som skivan bjuder på.

Såhär har du aldrig hört The Beatles gamla låtar, enligt mitt tycke har dom aldrig låtit bättre. All and all så är denna skiva framförallt väldigt kul att lyssna på, kanske inget för den som uteslutande lyssnar på 80-tals digital dancehall men för alla andra vill jag faktiskt rekommendera denna skiva just för att den är trevlig att lyssna på. Release 15/4.

Recensionen finns även att läsa i Eskilstuna Kuriren

Hade aldrig hört något av P-Danjelsa tidigare när jag häromdagen fick hem hans nya skiva “Goffa!”. Trodde direkt att denna skiva skulle hamna i skuggan av Kultirations fantastiska skiva som faktiskt landade i min brevlåda på samma dag. Men i efterhand kan jag erkänna att det inte ens går att jämföra albumen, det är helt olika stilar.

Lyssna på Albumet på Rebelmusic’s Spotifylista!

P-Danjelsa har minst sagt en skön stil. Med en grovt norrländsk dialekt fömedlar han en rolig och glad sång till ett oväntat skönt tunggung. Jämtlänningen har lyckats få ihop 13 spår till detta reggae/dancehall album. Några favoritlåtar har jag ännu inte fått. Men det finns helt klart låtar som känns lite bättre än andra. Spår 9, “Messa Massa” måste jag dock nämna, det är en vrickad men samtidigt väldigt rolig låt. Det är inte ofta man börjar skratta när man lyssnar på musik men under denna låt händer det flera gånger. Vid ett tillfälle, när man hör Danjelsa sjunga “Nockia, Nockia, Nockia. Motor ola, Motor ola, Motor ola, ola ola badola” är det nästan omöjligt att inte (more…)